Man tror det ska va otroligt jobbig när man från början blir bedd om det. Men när jag väl är där ute konkandes på den lilla fyrkanden med motor. 

Att klippa gräset är ungefär som när man duschar. Man har rutiner i hur man schamponerar håret och gnuggar på samma sätt som man har rutiner hur man klipper fyrkanter i gräset. Det är just de där rutinerna och vanorna som sitter i fingrarna och kroppen som gör att man kan låta huvudet bara fokusera på tänkandet istället för å tänka på vad fan det är man håller på med. 

Dagens lära: Underskatta inte att klippa gräset om du behöver tänka.

Efter trädgårdens frissörtid var det träning på schemat vilket förövrigt gick åt pipsvängen för huvudet sammarbetade inte. Exakt vad jag tänkte på får ni inte veta bara för att det ska verka som att jag har ett lite dramatiskt och händelserikt liv. Och därefter övningskörning.

På den fronten är mina föräldrar totalt olika, de skulle nog inte tycka om mig om jag berättade i detalj så jag lämnar det nu. Jag kör lite småvilt ska ni veta och trots att jag är tjej kan jag inte lyssna på min fars predikan om motorbromsning och samtidigt komma ihåg att bilnka.. men det kommer, det kommer.

Det kanske var sånna grejjer ni behövde, Sverige lilla.

Någon hittade på något kallat kristihimmelfärd så att jag fått långhelg. Tack så mycket. Torsdagen till ära tog jag på mig alla gula och blå plagg jag äger och drog mig vidare till den gigantiska golfbollen i Sveriges huvudstad kallad Globen. Som den hockeyälskande familj vi är så hejjade vi hårt på matchen mellan Ryssland och Norge men hag måste ju påstå att norrmännen låg lite i underläge där. Började hejja på Norge fram tills 3-2 till Ryssland men då bytte jag sida. Man vill ju inte hålla på förlorarna liksom. 

Även om det var exakt det jag gjorde i nästa match. Sverige - Tjeckien. Ingen kommentar, fy va de sög. De har åkt skridskor hela livet så den punkten behöver de ju inte ens tänka på. Hur svårt är det då att inte passa dem i röda tröjor? Snälla Sverige... pinsamt.

Men jag hade det väl bra ändå får jag ju ändå påstå. 

För att inte ha sovit mer än 5 timmar per natt i några dygn, tävlat, tränat och grejjat så är jag ändå relativt pigg. Rycker i alla muskler jag äger, ögonlocken dippar och jag småskakar men annars så, tack det är bra med mig.

För att inte verka som den typiska "Hej-dethär-gör-jag-idag-älska-mig" bloggaren så tänker jag inte låta er få veta vad jag håller på med. Både för att ni kan få vara lite nyfikna och därför att det inte är så intressant för er. 

Jag lever. 

... för en pratstund med tangentbordet

Jo jag skulle inte vilja påstå att livet leker kanske. Men på tio minuter nu har jag både lyckats börja plugga och att sluta. Ganska duktigt faktiskt. Men jag vart ju inte ens nära klar. Jag blev kanske inte ens nära halvvägs. Men jag tänker strejka och fundera på annat ett tag nu. För jag känner inte riktigt för att lära mig om Dennis Lehanes uppväxt eller förstå vad ett fackförbund innebär. Jag känner inte heller för att förstå Bisektrissatsen eller lära mig var i formelboken jag kan hitta formeln för densitet eller för tryck. Så jag ger upp och skjuter upp skiten ytterligare några timmar. Mina föräldrar försöker bedrövat lära mig ordet "framhållning". Det går in genom ena örat och ut genom det andra utan att passera minnesdelen i hjärnan. 

På tal om att skjuta upp saker så hörde jag en kändis på nån talkshow säga att:

- Man ska aldrig ha en plan B. För om man har det är det precis som att man ställt in sig på att inte lyckas med plan A. Han sa: Jag kan lova er att Presidenten, förste mannen på månen, de som vinner nobelpriset eller världens rikaste man aldrig hade en plan B.

Så där har vi det. Där satt den.

Jag tänkte ge mig på en uppdate. 

Jag skippade skolan tre dagar för att under valborgshelgen samt den påföljande veckan tillbringa mina stunder i España!Jag hoppade över svalborg. Jag hoppade över kvalborg. Jag hoppade över VALBORG trots att jag bor i Uppsala. Tro det eller ej men jag hoppade över finalborg också. 
Jodå ska ni veta att det satt som ett smäck att komma bort! Trots att det var mulna dagar och kalla sängar så hade jag det bra. Jag satte sprätt och fart på golfsäsongen och jag shoppade upp alla mina rikedomar som var sparade till sommarens USAresa. Dags att leva fattigt ett tag igen.

... I'm gonna make it anyway.

Så här står det till. Jag har ingen inspiration. Jag behöver inspiration så hjälp.

En nära vän till mig berättade att han hade testat på detta fenomen för tre kvällar sedan. Han hade hört talas som det av en obekant till mig. Sömnparalys alltså. Han berättade att när man legat helt blixtstilla i lite mer än en halvtimme kan man inte röra på sig sedan! Man kan inte skrika, inte viffta på tårna, inte ens lyfta på handen. För att det ska fungera måste man ligga helt stilla och det enda man får göra är att röra på ögonen/ögonlocken och andas. Inte ens att svälja är tillåtet. 

Efter yttligare en stund så börjar man halusinera och pulsen stiger häftigt eftersom att man inte kan göra något åt de konstiga figurerna som rör sig i rummet. Den obekanta till mig som är bekant med min goda vän (hängde ni med?) hade klart och tydligt uttryckt: "prova inte det här för det är så jälva äckligt". Självklart provade min vän och berättade sin upplevelse för mig. Ni hör ju själva hur orealisktisk det låter? Jag trodde honom inte men blev självklart fachinerad och nyfiken. 

Senare på kvällen när mina rutiner var över och jag låg bekvämt i min säng tänkte jag att "det där med sömnparalys verkar ju coolt". Min plan från början var bara att liksom förbereda mig för när jag någon gång ska prova på galenskaperna samt att kolla hur länge man kunde ligga stilla. 

Det var det sjukaste jag varit med om och jag avbröt efter 17 minuter. Känseln försvann i armarna och benen, det började rycka i mina tår och nacken gjorde oönskade rörelser. Det kändes verkligen som att om jag hade legat där i fem minuter till så skulle jag inte ens kunnat andas. Fruktansvärt cool känsla och jag ska priova det där på riktigt någon gång. Men ni behöver inte oroa er för att aldrig kunna röra er igen, det kommer ett sovryck senare. Jag lovar.

... jo jag lyssnar på känslomässig musik och tillåter samhällskunskapshelvetet att ge mig skrivkramp.

Känner mig sådär dramatisk som på torsdagsutflykterna. Vill bara uttrycka alla känslor som finns utan att det egentligen finns så mycket att uttrycka känslor på. Livet är hårt mot de hårda. Men just nu e jag både jätteglad och på dåligt humör samtidigt. Vemod, som Anders och Putte sjöng.

Alla tomma löften om saker jag skulle skriva om kan ni glömma. Ingen ork till att improvisera, även om det är det jag lever på, och mina hjärnhalvor sammarbetar inte på samma nivå som vanligt. Insåg att jag i mitt förra inlägg använde ordet "egentligare". Vad är det för något? 

Jag har tänkt en del den här helgen på hur det var att vara liten. Sussade nämligen i fredags hos en god vän med söta småsyskon. Kommer ni ihåg när man blev nattad på kvällen? Hur mysigt var inte det? Kommer ni ihåg hur dramatiskt allt i lekens värld upplevdes. Speciellt i mitt fall när man lekte krig på torsdagsutflykterna, den där känslan när man kände sig smart för att man kom på en "lösning" i sista sekund i leken. Nu är det mest dramatiska som händer typ att det inte finns något att ha på sig. Det där dagliga klädbekymmret kommer sluta i tredje världskriget. 

Jag har inget att skriva om nu som är intressant att läsa om så jag låter bli. Tänker för mycket och aggerar för lite. Regissör, var det va?

Känslorna som frambringas. När man sitter å gråter åt en serie så har garanterar regisören och skådisarna lyckats. Jag älskar. Glee